januari 2017

Alltså, Boney M.

När jag var liten hade pappa en LP med Boney M som jag lyssnade på. Om och om igen. Och tittade på omslaget. Det var en dubbel-LP och man kunde fälla upp fodralet. Massor av bilder på gruppen poserandes och jag förfasades och intresserades av de väldigt lättklädda damerna och herren.

Hopp till ungdomen lite högre upp i ålder. Cypern i övre tonåren (eller var jag 20, minns inte) till exempel. By the rivers of Babylon, Ma Baker, Sunny med flera gick varm på kvällarna innan det var dags att gå ut. Vi skrålade oss hesa och dansade på bord.

Nu i köket till matlagningen. På med Boney M igen. Maken hummar och gör små dansmoves. Jag också.

Dom åldras väl! Kanske inte dräkterna dock…

Jag pausar efter en timmes koll idiverse butiker. Med kaffe och blåbärspaj, unn unn. Antal shoppingkassar: noll. Antal kan-du-inte-bara-hålla-tyst-blickar från min son innan han och kompisarna försvann in i biosalongen: hundra. Farao, man försöker vara trevlig och en smula cool mamma och så är man bara pinsammast i världen. Jag undrade ju bara om någon hellre ville följa med mig i butiker. Och så frågade jag visst om jag fick ta en bild på dom bredvid en enorm legogubbe. Förlåååt då.

Nu är det en timme kvar på filmen. Jag tar en påtår och sen ska jag köpa tandkräm och tvål. Antal charmpoäng på det: se antal shoppingkassar.

Om en stund ska jag skjutsa sonen och hans kompisar till Täby centrum. Dom ska gå på bio. Jag får givetvis inte följa med. Så jag får hänga runt i drygt två timmar.

Alldeles för mig själv.
I ett enormt shoppingcentrum.
Som har ett otal butiker.
Och caféer.
I två timmar.

Jag ska klara det!

* OBS, ironi kan förekomma i inlägget.