oktober 2015

Sånt jag inte fattar när det gäller min man (och eventuellt hela det manliga släktet):

• Han lämnar alltid köket ofärdigt när han dukar av. Det är aldrig helt rent och färdiggjort. En odiskad kastrull står kvar. Eller en skål. En skärbräda. Varför lämna kvar en grej? Varför inte göra klart? Är det en lyckogrej han har? Lämna alltid minst en grej för tur!
• Vi har kolsyremaskin. När en flaska bubbel är slut finner jag att det mest logiska är att fylla den med vatten och ställa in den i kylen så att den är redo för kommande bubbelbehov. Min man tänker inte så. Hur han tänker har jag ingen aning om, men han ställer i alla fall den tomma flaskan bredvid kolsyremaskinen. Som att det är där den hör hemma och det magiskt kommer att uppstå bubblor när de två möts.
• Tomma glasflaskor samlar vi i en behållare i källaren och kör till återvinning när behållaren är full. Det är helt ok att glasflaskorna ställs i källartrappan så att man kan ta med dom när man ändå är på väg ner. Så tänker inte min man. Han ställer alla glasflaskor på diskbänken. Eftersom det alltid är jag som plockar undan dom till slut tror han antagligen att glasflaskorna av sig själva fraktas ner till källaren. Bara han ställer dom där, på köksbänken.

Det här är bara toppen på ett isberg, det förstår ni säkert. Jag hade behov av att lätta på trycket, och nu har jag gjort det. Men frågorna förblir obesvarade.

I min sjukaste stund tänkte jag att det kanske åtminstone kunde finnas ett uns feber i denna ynkliga kropp.

35,6. Vad är det? Liksom minusfeber?