Efter skridskor gjorde jag mitt bästa för att ”shapa up” från blekfiseriet. Lite färg i ansiktet, plattång i håret och en färgglad tröja. Man vill ju vara fin när man övningskör, ha ha. Har nu ätit dotterns nybakade chokladkladdkakor och tittar på Archive 81 (får titta själv, maken vågar fegade ur när han hörde ”rösterna i elementet”) och om nån timme är det spinning. Lagom söndag.
Efter frukost tog vi långfärdsskridskorna till vår lilla sjö. Det var bara vi och ett pappa-bandylag på plats. Isen var alldeles blank och genomskinlig. Jo gropig här och var också, men det var ett nöje att åka. Fikapaus efter några varv, och sen började det fyllas på med folk. Kom hem svettiga och härliga lagom till lunch. Hoppas på fler åk.
En förmiddagspromenad runt sjön för att kolla isen. Det blir nog skridskor i morgon.
Våra typiska promenadklädslar. Maken i komplett frilufts, jag i något mer stadsanpassat. Ingen av oss kommer någonsin byta stil, och det är lika så gott.
När jobbet bara känns hopplöst och tröttsamt ska jag i fortsättningen bara göra som Fedra – sträcka ut tungan och stirra ut mot himlen.
*sticker ut tungan och stirrar ut mot himlen*
Nja, jag vill inte vara en gnällis, men. Vad är det med, i det här fallet, män? Att i köket inte kunna slutföra. Tar jag fram något ser jag till att ställa tillbaka när jag är klar. Om jag lagar något städar jag rent efter mig. Jag lämnar inte grejer ”till senare”. Och se där skiljer vi oss åt, min man och jag. Ser ni glasburken? Det har varit räkor i den. Vi åt pasta, pesto och räkor till middag tidigare i veckan. Det blev över så han åt resten av räkorna till lunch igår. Och den förbannade glasburken står fortfarande framme på diskbänken. Jag stör mig på sånt. Det har jag sagt till honom miljoner gånger (hallå, vi har varit gifta nästan 20 år) men det verkar inte gå in. Jag tror inte ens att han ser burkjäveln. Jag kommer INTE att ta bort den. Förut slutade det med att jag blev galen och tog hand om hans skräp. Men inte längre. Det får stå, ibland dagar. Jag kan droppa en syrlig kommentar, men burken står där den står. Tror ni att den överlever helgen?
Härlig och marinerad i olja på väg i hissen ner från massagen. Jag tror jag skippar dusch ikväll, vill bara vara mjuk och insmord.
Min snälla snälla massörska sa till mig: Du har så fin kropp, Linda. Inte för smal, inte för stor – helt perfekt. Milde tid. Vad säger man? Tack. Värmer en småkrisande mitt-i-livet-kvinna (eller, mitt i livet har jag eventuellt redan passerat va?) även om jag inte håller med om det där perfekta riktigt.
Jag har inte förstått vitsen, eller åtminstone inte det estetiska, med att trava dyra kartonger på varandra i klädkammaren eller sovrummet, eller var det nu är man väljer att trava. Helst av det organge slaget. Ja ja visst, du har massor av fina väskor och sjalar, men vi snackar fortfarande förvaring. Inte min stil. Förrän idag, kanske? Hittade en liten go sjal second hand som jag hämtade på posten idag. Gullighetsfaktorn på denna ”kartong”? Inte omöjligt att den får stå synlig i klädkammaren, inte alls omöjligt.