Busshållsplatshjärtat jag går förbi till och från jobbet. När det inte var så kallt kunde man se igenom glaset, men nu är det täckt med frost. Fint på båda sätt.
Två viktiga ting på jobbet: mina små elefantöron fick äntligen vatten efter min sjukfrånvaro. Och adventsljusstaken åkte fram. Ordningen ÄR återställd.
Glöggade med maken ikväll. Barnen var på annat håll. Hur svårt att samla alla? SÅ svårt. Alla ska göra olika saker hela tiden. Inte för att det spelar så stor roll, träffar på dem titt som tätt ändå. Framför den koreanska serien med dottern. I övningskörningsbilen med sonen. Hepp.
Så skönt att vi har kontroll på julklapparna. De flesta är redan införskaffade. Eftersom det började bli trångt i gömmorna ägnade jag eftermiddagen åt att slå in dem. Fedra var med och hjälpte mig. Vi hade mycket trevligt.
Idag har jag jobbat, hemifrån. Gick så bra så. Man är typ poppis efter att ha varit borta nästan en arbetsvecka. Jag var icke sysslolös. Men skönt att sitta hemma, hostattacker och svettning förekommer fortfarande . Tog mig ut en stund på lunchen. Ah, solen ändå! Har också pratat med min fina kusin i telefon, alltid lika mysigt. Och gått ut en liten stund till för att lufta mig. Nu har jag fått ett glas vin, halleluja.
Upptäcker när jag ser bilden att jag i min vimsighet/post-sjukhet fick med mig terminalglasögonen ut, istället för de progressiva. Såg alltså inte tydligt mer än knappt två meter framför mig. Hö hö.
Jag bjuder ändå på en bild. Mest för att show:a off mitt fantastiska feberhår. Ingen kan kalla mig ovild! Den apatiska blicken tar i och för sig ner stämningen något. Jobbar på den.
Detta är en nybäddad sjuksäng. Leve det. Nu ska jag och mina vänner tabletterna förenas och förhoppningsvis sova några timmar i natt.