Här är hon som valde tre storlekar större och rev “lite” extra revor i sina.
Irritationen varje gång jag ska boka tid hos min gynekolog. Begränsat med telefontid för tidsbokning, typ en timme några dagar i veckan. Man kan inte boka online, måste ringa. VARJE gång börjar jag ringa direkt när boka-tid-timmen drar igång. VAREVIGA gång är det upptaget HELA tiden. Med lite tur kommer jag fram i slutminuten, men inte jämt. Är inte detta ett tecken på att telefontiden för bokning borde förlängas?
Nå, det är som det är. Den här gången slog jag hennes nummer 44 gånger innan det tutade vanligt och jag kunde boka mig en tid. Med sju hela minuter kvar på timmen!
Men ja, jag har ägnat förmiddagen åt vad som borde varit en småsak men så fick oanade proportioner och därmed tog… en förmiddag. Det dök upp hinder, frågor och problem. Men nu ska det vara löst. Förhoppningsvis.
Har även:
- fikat ganska länge
- kommit ihåg att jobbkaffet inte är fantastiskt på något sätt men att det är det som står till buds
- träffat kollegor
- gett mig ut för att lösa “småsaken”, utan framgång
- frågat en massa kollegor om lösningen på “småsaken” och till slut skaffat en ny “småsak”
- lunchat gott (hemmagjord vegetarisk lasagne)
- fått lust att sova på maten
- rensat mail
- insett att jag faktiskt har ett möte idag
- börjat längta efter att få cykla hem
När jag kom hem från senaste semesterturen gjorde jag en rejäl genomgång i klädkammaren. Plockade ut och granskade kritiskt. Vad använder jag? Vad älskar jag? Vad älskar jag som ändå bara blir hängande? Sånt ska för det mesta inte hänga kvar, resonerar jag. Sådana plagg ska vidare till andra som kommer att använda dem.
Rensade ganska duktigt och la upp till försäljning på Facebookgruppen Labels We Love idag. Nästan allt gick som smör i solsken. Så skönt att bli av med saker, få pengar till annat, och att andra känner att dom fyndar och får användning av plaggen.
Lyckat värre domherre!
Jag tog med datorn när vi åkte iväg för att semestra några dagar i Nora. Men hade noll lust/ork/tid/inspiration att använda den. Så den fick vila. Och jag med. Nu när vi är hemma igen är det så mycket jag vill greja med innan det är dags att återgå till “arbetslivet” igen att jag inte kommit mig för något bloggande. Men det lär smyga igång igen, om inte annat nästa vecka när jag är i jobbchock.
Så länge kan jag meddela att jag spontanshoppat en ryggsäck på rea. Blir alldeles pirrig och glad varje gång jag går förbi den. Den är blå och rosa!
Jag börjar avnjuta sommarens sista semestervecka i morgon. Tar några dagars bloggpaus och återkommer. Puss.
Jag är som sagt med i Facebook-gruppen LWL – Labels We Love, där man kan sälja och köpa i mitt tycke härliga märkeskläder av varandra. Himla bra idé. Det kostar inget att lägga upp plagg. Det läggs inte upp en massa skräp (finns en lista över godkända plagg). Priserna är ofta trivsamma jämfört med andra säljsajter. Det finns administratörer som håller ordning i gruppen.Jag har gjort flera fina fynd och även sålt en hel del.
Nyss la jag ett bud, något under det föreslagna priset på ett plagg (mycket vanligt att man prutar lite) och fick då till svar av säljaren (som säljer plagget för att det inte passar henne): Tyvärr inte. Jag gillar den så mycket att jag hellre behåller den då.
Jag har sett fler sådana svar. Jag vill inte gå ner i pris för att jag tycker så mycket om plagget. Men varför säljer du det då? Märklig anledning, att blanda in känslor i försäljningen. Och om det inte passar, varför behålla? Nej möts halvvägs i prutningen eller säg Jag behöver pengarna.