Scalateatern är väldigt charmig. Liten och trång, gammal och nött. Och oh så charmig. Vi satt allra längst fram (vilken förde med sig en rolig överaskning i början av pjäsen).
Efter att ha läst boken Egenmäktigt förfarande hade jag väntat mig en ganska dyster föreställning. Icke så! Fyra personer på scen hela tiden, varav två spelade Esters inre röster (tänk Insidan ut). Mycket humor, nästan bara humor. Och en underton av mörker och det tragiska i att Ester hela tiden låter Hugo Rask styra. Helt enkelt mycket bra. Tyckte både maken och jag. Se!
2 Comments
Va härligt det låter, blir sugen att boka biljetter!
ja det tycker jag!