Jag har inte vägt mig på evigheter. För att jag inte känt behov. Tycker att jag känner på hur kläderna sitter om det är dags att tänka till kring matvanor och träning. Men i helgen blev jag ändå nyfiken. Så jag intog våg. 66 kg. Till 173 cm. Ungefär vad jag skulle gissat.
Kommer ihåg i tidernas begynnelse när jag viktväktade, då var min målvikt 62-63 kg. Nu, två barn senare och typ medelålders tycker jag att jag kan vara ganska nöjd med vad jag väger. Något kilo mindre kanske, men inte så mycket mer för då börjar mina byxor hänga och sitta osnyggt. Har accepterat att jag aldrig kommer att bli modellsmal, har ingen önskan att vara det heller. Och celluliter och såna osnyggheter har ju inget med smalhet att göra, dom sitter där dom sitter. Den är helt ok, min 44-årskropp!
8 Comments
Härligt befriande inlägg – tänk att få komma till den insikten, så här i medelåldern! Jag känner samma, snart 43 år, väger 64 och är 172 cm, numera 3-barnsmamma. Njuter av att ha tid till träning och känna att jag orkar, efter min egen förmåga. Inte fy skam! Heja! 🙂
härligt att höra! jag tycker det är underbart skönt att ha kommit ifrån den där hetsen att vara trådsmal och gilla sig själv som man är istället. Ja, heja! 😀
Instämmer – så befriande att läsa! Heja dig!
tack 🙂
Jag trodde tidigare att jag skulle bli lite lyckligare om jag gick ner ett par kg. Skönt att bli äldre och inse att så inte alls är fallet. Sedan kan man också konstatera att smala 20-åringar ser charmigt gängliga ut medan smala 50-åringar mest ser magra och beniga ut. Det är inte en ren slump att kvinnliga stjärnor i 40-årsåldern plötsligt börjar styrketräna.
kloka ord! Jag instämmer!
Oj, jag är 10 kilo tyngre nu är när jag var 22 typ, men inte alls rynkig 🙂 . Håller med ovanstående att 50-åringar inte alltid är snyggt smala utan mest magra.
Så länge jag kan ha storlek 40-42 är jag nöjd, även om 38 skulle vara najs…..brukar kolla in Michelle Obama; hon är inte minst i klassen men har fantastisk stil!
men visst är det befriande med kvinnor som ser normala ut!