Jodå det finns gubbar här också

Jag blev så arg att jag fick ta en paus för att skriva det här.

En gång om året ska den statliga konsten inventeras. Ett dirty job men somebody´s gotta do it. Jag. Knallar runt på forskningsavdelningarna och bockar av att tavlorna hänger där de ska. Vilket de så gott som alltid gör.

I en korridor kom jag inte in utan behövde be någon som jobbar där att släppa in mig. Gick runt och frågade utan framgång. Till slut kom jag till fikarummet där det satt ett gäng. Typ 7-8 män och två kvinnor. Jag förklarade mitt ärende. Ingen såg ut att ha någon lust att resa sig. Alla pekade på en ung tjej: hon kan gå.

-Men har du fikat klart då? frågade jag. Jag kan vänta eller komma tillbaka. Nejdå det var ok för henne. Situationen kändes lite märklig (det är ju personer jag träffat och haft med att göra, själv skulle jag ställt upp direkt om någon behövde hjälp. Men här satt man lite, vågar jag påstå, nöjt, kvar och bara tittade) så jag sa högt

-Vad schysst att tjejer ställer upp för tjejer. Vi gick iväg och jag kunde inventera min konst. Småpratade lite på vägen, hon berättade att hon var nyanställd sedan slutet av sommaren.

Då blev jag så förbannad. Gick tillbaka till fikarummet och sa ganska avmätt:

-Skickar ni den nya tjejen?

Och så kan jag ha muttrat …gubbigt… Dom blev tysta ett tag, sen sa en av männen:

-Det var bara för att hon precis sagt att hon gillar konst.
-Ah logiskt, och då fick hon kila iväg och öppna en dörr? 

Sen ville han såklart ha sista ordet för han ropade efter mig

-Gick det bra då?
-Jahadå! svarade jag över axeln.

Fan, jag är fortfarande arg.